Himlen.eu

Sidan för sörjande

Egna erfarenheter

Min sommarpappa

Vi möttes första gången när jag var två år gammal. Du ägde en gård på 5 hektar och olika djur som ni båda skötte på heltid. Du tog extra arbeten emellanåt på andra gårdar eller närliggande företag. Du ägde en bil som konfiskerades under andra världskriget. Du köpte aldrig mer någon bil utan cyklade i alla väder ända fram till 90 års åldern. Sedan var det jag som handlade åt dig. Du var vaken när jag vaknade och arbetade strävsamt hela dagarna. Läste alltid tidningen efter lunch. Jag rastade middag och somnade på din arm. Du var aldrig kvar när jag vaknade. Djuren var sagolikt lyckliga i den lilla skalan och den fria gången. Er lilla gård var ett sagoställe i världen. Helt efter sin tid med häst och hästdragna antikvariemaskiner skötte ni er gård. Jag minns att du berömde mig när jag tänkte självständigt. Jag snickrade en låtsasbil och du berättade för alla som hälsade på oss. Ni var människorna där "man fick" arbeta på egen hand, skapa själv och genomföra saker under enkla förhållanden. Jag lekte ibland bondgård genom att ta vedpinnar och bygga staket med snören från fodersäckarna. Kottarna med fyra pinnar i fick bli kor. En låda på medar och ett snöre fick bli vagn och jag själv var traktor. När det var dags att bada var det bara att ta fram cykel. En picknickpåse med fika och badgrejor och sedan cykla 22 kilometer enkel resa till badet. Näsbadet låg längre bort än Flämslätt men på Näsbadet fanns "hon" med långt brunt hår och vackra ögon. Hon var där med sin lillasyster och vi talade aldrig med varandra. Men hon var som en magnet.

Jag var och hälsade på dig med en extra stor matkasse en helg. På fredagen funderade jag på att inte komma med mat då jag köpte så mycket förra helgen. Men vi skulle ut med husvagnen en vecka så jag behövde nog fylla på mjölken i alla fall. Jag köpte mjölk och hälsade på dig men fann dig liggande på golvet sedan 2 dagar. Dina armar var utsträckta och stela så jag ringde ambulansen som fick lyfta dig till bår och sedan skjutsa dig till sjukhus. Du hade fått en hjärnblödning och nu började en period då du snurrade lite i det du pratade om. Du fick en ny blödning och föll på sjukhuset så nu var du borta mesta delen av dagen. Du flyttades till sjukhemmet och där fick du förmodligen ytterligare en blödning så nu fick man inte något klart ur dig. Men du pratade mycket och gärna men det är tveksamt om du kände igen mig. Fyra månader senare så var du ur tiden. Hjärtat sviktade och jag hade hunnit ta farväl.

Nu efteråt är jag glad att jag bestämde mig för att köra ner mjölken till honom. Begravningen blev innehållsrik och minnesvärd då vi har en begravningsbyrå lokalt med kända sångare som driver den. De sjöng så fint och han lyftes upp i de positiva sidor som fanns. Han och hans fru ligger bredvid min första fru och mamman till våra barn. Har man blivit 91 år och cyklat nästa alla år och kunde gå själv och fått bo hemma nästan hela livet så har man fått det bästa av vad livet kan ge. Han hade dock svårt med att vara änkeman de sista åren vilket man får förstå då det innebar ensamhet. Sorgen efter honom är lättare att bära då han blev gammal. Den är dock svår att bära för han var en del av mitt livs fundament. Mer och mer av mitt fundament dör undan och snart får man bara vara fundament själv åt andra, främst sina barn.

Min sommarmamma

Vi möttes första gången när jag var två år gammal. De levde på en gård i Västergötland och hade djur som kor, kalvar, tjurar, höns och bin. Hunden hade blivit för gammal och dött vid den tiden. Katter fanns på gården men var aldrig inne. Särskilt minns jag katten Lotta som blev 22 år gammal och som därför fanns där under många av mina år. Jag minns sommarmamma när hon idogt arbetade för att familjen skulle ha regelbundet med mat men hon hann även med att verka ute på fälten. Hon hade legat inne på sjukhus åtta år tidigare för cancer. Hon fick under min tid fler cancerangrepp men red ut dem alla även om det innebar värk resten av livet. Under de sista åren fick hon hjärnblödningar och det tog ur henne från den kommunikativa världen och hon levde inom sig själv. Utåt blev hon världens goaste gamling som alla på vårdhemmet tyckte om.

Vi hade nyligen haft ett kalas då hon fyllde jämt. Alla hennes vänner var där och på en gång kan man tycka att vi fick ta farväl av henne. Hon var gullig även som avliden. Vi begravde henne i vid en fin begravningscermoni och vi har lokalt en begravningsbyrå med kristet förtecken som spelar och sjunger så det blev en högtidsstund att minnas resten av livet. Sommarpappa som fick vara med om detta tragiska gladde sig särskilt över begravningsbyråns vackra sätt att ta farväl av en livsvän för honom. Jag för min del, som känt henne sedan tvåårsåldern, har samma sorg som om det vore min mamma. Sorgen är dock inte densamma när en gammal människa får gå hem till himmelen.

Min yngre bror

Min yngre bror och jag växte upp tillsammans. Han var som 3-åring världens sötaste kille och barnsköterskorna kelade avundsvärt mycket. Jag var ju 6 år äldre så det var inte lika lätta att få mig på kelhumör. Mamma, som var ensamstående, var mest på jobbet så jag fick vara en storebror med mycket ansvar. Jag väckte, matade och körde till dagis. Efter skolan hämtade jag på dagis och lekte tills mamma kom hem. Att ta mycket ansvar har gjort mig ansvarsfull. Han läste till byggnadsarbetare och var mycket noggrann. Han blev arbetslös och skolade om sig till datorbranschen. Han var en duktig nätverkslärare. Han skaffade två underbara barn med sin sambo, senare särbo.

En dag fanns han inte mer. Han bestämde sig för att avsluta tillvaron och lyckades. Intensivvård höll honom igång så vi i familjen hann ta farväl. Efter donation besgravdes han i Botkyrka. För mig var han nummer sex i ordningen av döda nära anhöriga. Sorgen var lättare att bekämpa för jag åt antidepressiva medel under 6 månader och han dog mitt under perioden. (Jag hade nyligen begravt sommarpappa och dottern till sjukhus för självmordsförsök, hittade därför inte upp ur svackan.) Nu efteråt har jag svårt att acceptera hans bortgång. Varför så tidigt? Jag gläder mig åt att ha erbjudit honom, fem månader tidigare, att flytta till min hemort för jag saknade honom. Tomheten efter min bror är svår att bära. Man undrar samtidigt över sin egen slutminut.

Min äldre bror

Min äldre bror fick växa upp på andra platser än mitt hem. Jag bodde hos mamma, min pappa flyttade när jag var 2-4 år. Så lång tid tog skilsmässor på den tiden. När jag fick vara med honom så hade vi oftast kul. I alla fall i yngre år. Vid äldre år så handlade det tyvärr för ofta om en långsiktig drogmiljö där vi städade upp efter att han misslyckats igen. Så också hans sista levnadsår. Han kom till ett behandlingsboende hos en familj i en närliggande stad. Han misslyckades när han söp till och jag fick hämta hem honom. Efter att han nästan ett halvår bott hos mig och min familj så lyckades vi få egen lägenhet åt honom genom socialens försorg. Han fortsatte dock med sina kemiska orgier och kroppen klappade ihop på lucianatten då alkoholkoncentrationen var för stark. Obduktionen visade inte dödsorsaken, dock en hög alkoholhalt.

Att sörja sin bror gör ont. Man vet att han inte skötte sig som önskvärt är men det är ändå en bror. Han var min storebror. Han fanns i min närhet och han ställde upp om han var någorlunda nykter. Min sorg fick jag ut när jag skulle tömma hans lägenhet och gick där i min ensamhet. Jag grät så floderna rann och skrek för mig själv. Sorgen ger bröstsmärtor så jag kröp ihop mot golvet och saknaden är stor. När jag skriver detta är det snart 14 år sedan men saknaden har aldrig försvunnit. Vardagens slit är nog det som hjälper en vidare. Man förtränger genom att sköta vardagssysslorna. Barnen skall ha sitt.

Min första fru och mamman till våra barn

Ett år innan så besökte hon läkaren på gynmottagningen. Han sa att det är normalt att ha en förstorad livmodertapp när man har fött tre barn. Vävnadsprovet visade inget särskilt. Ett problem var ju att det blödde men det skulle vi stoppa med att hon skulle börja äta P-piller.

Nästan tre månader senare sökte hon hjälp för att hon mådde pyton. Orkade liksom inte längre. Blodvärdet visade sig ligga på 43 och tre påsar blod omgående blev behandlingen. Man tittade närmare och skickade henne vidare till ett lokalt större sjukhus. Jag hade lillan med mig. Vi fick besked att detta handlar om cancer och att hon fyra dagar senare måste åka till Sahlgrenska i Göteborg för behandling.

Vi åkte hem och jag tog fram läkarboken och jag berättade för mina barn att mamma har fått en mycket allvarlig diagnos. Antingen kommer doktorna att läka felet eller så kommer mamma att dö. Barnen var ledsna men mamma var hemma och de kunde kramas.

Sedan alla turer mellan bostaden och Göteborg som ligger 15 mil bort och hur man som ensam pappa sköter allt det vardagliga, därom finns underlag till en hel bok.

Hennes 35-årsdag firades med att hon satt i en vilstol med filt, frusen och mager. Hon levde upp ordentligt när hon tog farväl av cirka 150 gäster som kommit på kalaset. Ingen gav presenter utan en peng som hon skulle få köpa en minnesgåva för till sin familj. En hjärtgripande fest.

Hospice Gabriel i Lidköpings gav mig många bestående minnen. Jag minns särskilt att om vården på våra sjukhus såg ut som på hospice så vore den helt annorlunda fast ändå lika. Medmänskligheten är så utpräglad. Det lilla köket på avdelningen med gemensamhet runt matbordet om man kan. Vardagsrummet med tv och spel för de anhöriga. Vårdrum med plats för anhöriga om de orkade och ville. Vackra sjukhusmöbler istället för allt vitt. Sist men inte minst personalen som var så go'a.

Jag minns när min fru sa till mig att kalla två äldstebröder från församlingen för att hon skulle få förbön och för att kunna ta nattvarden. Vi tog nattvarden tillsammans och bad en bön för att framtiden skulle gå bra utan att mamma till barnen skulle kunna vara med.

Jag minns den heliga andakten. En stund som varade en hel dag. En andakt som alla kunde känna lika tydligt som kylan i ett kylrum eller värmen i en påslagen bastu. En himmelsk gudstjänst var det och jag fick vara med. Hon sov där i lugnhet hela dagen. Personalen skötte henne emellanåt så jag gick ut. Men när jag kom in igen så var den där, andakten.

Jag minns hennes sista ord: Får jag gå?

Varför frågar en som skall dö om hon får gå? Kanske var det så att änglarna stod intill och sa att det var dags nu. Men eftersom hon såg både änglarna och oss så frågade hon om hon fick gå. Vi svarade att hon fick gå och barnen, som var ute och rastade en hund, kom passande in. Alla fick vi vara där. Hennes föräldrar, hennes ende bror, hennes man och hennes barn. Alla satt vi intill när hon tog sina sista andetag.

Sedan blev det kallt, tyst, lugnt, ensamt, ledsamt, smärtsamt, hjärtgripande. Personalen kom in och vi gick ut ett tag. Sedan fick vi komma in och hon låg så fint på bädden med tända ljus på bordet. Så vackert, tyst och oåterkalleligt.

Det gick en tid.

Lokalt i orten där vi bor finns ett sjukhem. I detta finns ett kallt rum. Intill detta rum finns ett rum där man kan få se sin avlidne och ta ett sista farväl. Jag åkte dit med min mamma och mina barn. Jag och barnen tog farväl och de förstod att detta är sista gången de får se mamma.

Ändå grep orden från 6-åringen mig i kyrkan på begravningen. Hon sa; Nu får jag aldrig se mamma igen. Så insiktsfullt, så sant, så smärtsamt, så tydligt. Var får barnen allt ifrån?

Vid begravningen sjöng en fru som står oss nära. Hon sjunger som en lärka. Spröd vacker röst med klara toner. Men det höll inte alla verserna. Hennes röst svek när hon greps av medlidande. Det är sorg i huset när man avlider endast 35 år och har en familj som man lämnar efter sig.

Minnesstunden blev tung. Jag minns inte den särskilt bra.

Min andra fru

En del sa: ska du redan gifta om dig? Det är ju bara ett och ett halv år sedan din fru dog.

Ja, vad säger man. När var dag är en kamp för tillvaron måste man lösa de praktiska problemen på något sätt. Jag försökte anställa en tjej men det ville hon ju inte. Vad gör man då? Ja man får väl helt enkelt leta sig en ny livspartner.

I dessa tider med Internet så tar det inte så lång tid att hitta en sökande människa. Det finns ett flertal sidor på nätet avsedda bara för detta.

Att man sedan blir kär på riktigt i den man finner underlättar ju samvaron avsevärt.

Att det sedan skulle bli ett konfliktfyllt äktenskap underlättade ju inte tillvaron. Konflikten bestod i kulturkrock och annorlunda uppfattning om hur ungdomen skulle vara. Min ungdomsdotter och hon hamnade i strid mot varandra och när det tog till handgripligheter så var det dags att avbryta relationen.

Vi avbröt men det tog bara ett par år så var jag tvungen att begrava henne efter att sociala myndigheter ringt och sökte hennes rötter. Jag erbjöd mig då jag förstod att ingen annan ville ta hand om hennes begravning. Varför hon dog får jag aldrig reda på men att det var av allvarlig sjukdom förstår jag.

Min låtsasbror

Så kallar jag den kille, 5 år äldre än jag som skildes från sina föräldrar för att sedan få bo och växa upp på samma ställe som jag tillbringade mina skollov på. Vi blev ju som bröder då vi fördes samman på detta sätt.

Nu dog han den 15-17 februari 2010. Sittande i sin lägenhet i ensamhet. Flera hade sett honom bara dagarna före så vi tror att döden kom och hälsade på hastigt. Han begravs idag. Jag skrev en egen sida för hans skull [Här].

 

Grund

Jag har tre syskon och tre halvsyskon. Mina föräldrar skilde sig under två års tid medan jag var 2-4 år.

Jag växte upp med min mamma och min yngre halvbror som föddes när jag var 6 år.

Min pappa gifte om sig och har två döttrar som är mina halvsystrar.

Mina tre syskon är alla födda före mig.

Mina båda bröder är nu avlidna. Trots helt vida skillnader i förutsättningar för livet så hade sprit och droger med deras  död att göra.

Jag är gift för tredje gången. Båda mina fruar dog i allvarliga sjukdomar. Båda ligger begravda i min närhet och gravarna sköts av mig och min fru.

Barnen visar tecken på sorg liksom jag gör av och till fortfarande sedan den 5:e mars 2000.